Din Partner Anneli Jäderholm

Jag har vårdats många gånger inom den Svenska slutenvården

2011-08-18T18:41:00.002+02:00

Till och ifrån under en period av tio år har jag vårdats inom svensk slutenvård. Mina upplevelser av bältningar och tvång har lagts på varandra. Rädslor, skräck, panik har blivit ett allt större virrvarr inom mig. När jag tänker tillbaka så har tvångsvården jag utsatts för ibland varit värre än min psykossjukdom. Mina upplevelser har varit mycket svåra att bearbeta och förstå.

I samhällsdebatten tycker jag att man ska skilja på tvångsvård som juridisk term och det som tvångsvården innehåller. Allt det som jag ser för min inre syn när jag tänker tillbaka och minns.

Idag åker jag runt, mestadels i Sverige, och föreläser om bemötande i samhälle och bemötande inom psykiatrin. Jag vill inte vara bitter och revanschlysten för den vård jag utsatts för. Jag lever idag tack vare att jag tvångsvårdats. Mina barn har dessutom en mamma. Jag kallar mig för partner i vården med uppgift att komma med konkreta förslag på hur jag, det är viktigt att se individen och dess individuella behov, bli bemött när jag är i psykos – en kris, ett kaos.

Med fokus på spännbältesläggningar:

– Jag är en kvinna med sargad själ, med övergreppshistorier bakom mig.
Jag spänns fast på brits med remmar som låses fast med lås och benen isär.
Jag läggs på rygg och på mig har jag den tunnaste sjukhusskjortan med trasiga knapphål - Har jag tur sitter sista knappen kvar.
Jag ligger bland främmande människor, långt från familj, nära och kära.
Jag ligger och blottar mitt skrev, mina hängande bröst och min mage.
Jag tror min sista stund är kommen.
Jag skriker och kämpar för mitt liv.
Jag blir Jesus i min magi och försöker förstå vem som är Judas, vem som förrått mig.
Magin snurrar vidare, blir djupare, hjälper min själ att härda ut.

Personalen går runt mig, finner det ibland lönlöst att prata med mig då de tror att jag inte är kontaktbar.

När de ger mig den lugnande sprutan faller jag offer för mina inre ”demoner”, projicerar minnen från förflutna övergreppsscener. Jag överfalls i mitt inre.
De gånger de istället pratat med mig, gett mig minsta möjliga val - vill du ha tvångssprutan på vänster? Vill du ha den på höger? Vill du att vi drar åt remmarna hårdare? Lösare? så ser jag istället deras ansträngda ansikten och det som faktiskt är i verkligheten. Jag känner att jag kan påverka min situation åtminstone i det lilla. Det är mycket avgörande för mig. I maktlösheten trissas min magiska värld upp. Den måste det för att jag ska stå ut.

För mig är kommunikation avgörande

Hur vill jag ha det? om jag inte kan svara då så åtminstone efteråt
– Hur kändes det?
Hur vill du ha det nästa gång?
Jag kämpar med en cyklisk psykossjukdom, jag är känd av psykiatrin.

Får jag frågan kan jag säga:

- Jag vill bli avskiljd från de andra på avdelningen, inlåst på ett rum med kuddar och mjuka madrasser. Det kan vara bra för att sänka min ångest och rädsla. Ibland är det mycket svårt att vara inlåst med många andra, lika förvirrade som jag. Vi trissar ibland upp varandra och bär på rädslor omöjliga att tränga undan. Rädsla är ju den känsla som går igenom gruppen, flocken.
Alla känner in andras rädslor. Det är ett naturligt fenomen.

En gång låstes jag in på en toalett utan lampa då jag var stissig och orolig och säkert störande för mina medpatienter. Det var hemskt men långt bättre än bältessängen.

- Jag vill att ni bryter min magiska inre verklighet
Ibland har jag tyckt att det varit så förfärligt att leva i mänskligheten att jag valt att gå upp i symbios med djur. En gång gick jag upp i symbios med en häst, då mötte jag en personal som sa att han skjutit alla hästar. Då blev jag vansinnigt arg, sedan ledsen och sedan så sorgsen som jag faktiskt var. Slappnade tillslut av, fick lugnande medel och kunde gå och lägga mig. Det var den bästa gränssättningen jag någonsin varit med om. Det bröt min magi.
Det är viktigt att förstå att en bältesläggning inte bryter min magi, automatiskt hjälper mig, men att möta min inre magiska värld och försöka begränsa den hjälper. Jag tror man kan dra en liknelse till ett upprivet barn som har troll under sängen som mamma eller pappa kommer och schasar bort.

- Jag vill att ni söver mig om jag inte orkar med vare sig min magiska verklighet eller tvångsåtgärderna.
Mina psykosgenombrott föregås ju alltid av en längre period av sömnlöshet. Psykos för mig är likt en vaken mardröm. Min psykolog sa att alla har psykos om natten. Det är då själen hämtar igen sig och släpper ut alla konstigheter. För mig gled dagen och natten ihop och alla märkliga saker utspelade sig i vaket tillstånd. Jag vill bli sövd när både det inre och yttre trycket är för hårt.

Eller så kan jag säga . . . .

- Om jag måste bältas så vill jag:

- bli bältad på mage - det känns tryggare att slippa blotta min bara kropp, mitt skrev, mitt underliv.

- ha mina egna kläder – Tänk er själva, hur många skulle gå ut i den tunnaste nattskjortan bland främlingar på stan till exempel? En skjorta som blottar hela din kropp och med urtvättade knapphål?

- att ni inte stressar – jag känner mig genomskinlig, hudlös där jag ligger och tycker mig känna allas känslor. Jag vill att en av er står bredvid, tar ansvar och dirigerar. Lyfter ansvaret från gruppen. Då slipper jag se alla märkligt ansträngda ansikten som jag tror är ansträngda av vrede och ondska men efteråt förstår är stress och kanske ibland ett tunnelseende som man kan få under stress.

- att ni pratar lugnt och informerande med mig - även om jag verkar frånvarande för på något plan kommer jag ihåg, jag liksom fryser bilderna som jag tror alla gör i traumatiska ögonblick. Jag kan då få en bättre förståelse för de inre bilder på personalens ansträngda ansikten som jag får lever vidare med för resten av mitt liv. Jag ser dem varje dag.

Jag förstår att spännbältesläggning är den svåraste form av vård man kan ge någon annan.

Jag möter ganska ofta personal, eldsjälar, som mår så dåligt över att lägga folk i bälte.
De gråter inombords men lycka s genomföra det. De gör sitt jobb. Jag skulle aldrig vilja byta med dem. Jag har också träffat personal som arbetat länge inom psykiatrin som tackar, efter mötet med mig, för att de nu förstår att det är människor de har bältat. De har bara velat lugna ned situationen, få stopp på stissigheten och oron. Det är modigt att berätta om dessa insikter, som självklart måste göra ont.

Fick jag önska något så vore det :

att personalen fick handledning oftare, att de fick ventilera mer med varandra.
Ofta säger de att de aldrig pratar med varandra om våldsamma incidenter utan helt har fokus på patienterna. Det är godmodigt men jag skulle bli hjälpt om de själva inte bar på minnen hur det var förra gången de bältade någon det bidrar till generaliseringar och svårigheter att se just mina behov. Jag vill inte behandlas utifrån personalens obearbetade minnen. Jag behöver ses som den sårbara individ jag är i just den stunden.

Heder åt de chefer inom psykiatrin som låter sin personal provbältas!

En kollega till mig berättade att han blev prov- bältad, och att det var så fruktansvärt så att han numera gör allt som står i hans makt för att undgå att bälta någon och i de flesta fall lyckas han undvika det, med just kommunikation. Men det krävs en vilja till förändring, en kraftansträngning och en djupare förståelse. Det räcker att gå till sig själv, att bryta mönster är svårt, det är lätt att göra det man alltid gjort.

Det här med våld och tvång är inte bara en fråga för psykiatrin, det är en fråga för hela samhället.

I de mest sårbara perioderna har jag behov av att lugnas ned.
Behovet av att känna trygghet och tillit.

När min själ gör ont klarar jag absolut inte av hotfullt bemötande för då kämpar jag än mer för mitt liv. Blir alltmer utåtagerande. Det gäller såväl bemötandet inom öppen psykiatrin, polistjänsten och andra stödjande samhällsinstanser.
Ibland har jag varit så skräckslagen, vägrat vård så till den milda grad att personalen vid öppenvården där jag sökt hjälp har ringt polisen som hämtat mig, tryckt in mig i sin bil, kört i ilfart upp till det psykiatriska akutintaget. De har kört in bakvägen och öppnat bildörren i garaget. Jag har varit än mer skräckslagen och vägrat gå ur. Då har de tagit tag, slitit mig ur och släpat mig efter sig på betonggolvet och in. Väl inne har jag helt tappat verklighetsförankringen. Personalen där har haft ett väldigt dåligt utgångsläge, kanske inte funnit annan lösning än att lägga mig i bältessäng.
Det är en fråga för hela samhället. Vilket samhälle har vi? Vilket vill vi ha?

Om vi nu ser helhetsmässigt på just min situation.
Hur många poliser krävs det för att jag frivilligt skall sätta min fot på en psykiatrisk vårdavdelning nästa gång? Hur mycket kommer jag att kämpa för att slippa komma dit? Hur mycket våld kommer det att krävas? Vad betyder tvångsvård för mig? Rädslor och skräck, panik eskalerar. Jag må ha varit galen, men så galen att jag frivilligt vill uppleva övergrepp är jag inte, alltså blir det tvångsvård på tvångsvård, bältning på bältning i ett evigt snurrande hjul.

Jag hade kunnat förbli oförstående inför den vård jag utsatts för och allierat mig bitter och revanschlysten bland andra lika oförstående men jag har haft förmånen att möta psykiatrisk personal i mina friskare perioder, fått insyn i deras perspektiv och också fått tillfälle att ge dem mitt. Det har varit nyttigt. Det har varit ett brobyggande. Det handlar inte om ett vi och de. Det handlar om oss alla. Genom kommunikation kan vi överbrygga den oförståelse och okunskap som leder till att psykiatrin stigmatiseras, brännmärks och som faktiskt innebär att jag får svårare att komma i vård när jag så väl behöver den. Jag poängterar ännu en gång: Jag hade inte levt idag om jag inte kommit i vård och mina barn hade inte heller haft sin mamma och jag är gärna med och hjälper till att forma vårdens innehåll. Komma med konkreta förslag till förbättringar. Jag vill vara en partner till vården.

Minskad användning av tvång inom den psykiatriska vården är ett gemensamt mål i Norden

2011-06-28T16:10:00.017+02:00

Foto: Agneta Viklund

Jag deltog vid en fantastisk konferens i Vasa- Finland under vecka 25. Jag kommer närmare att recensera mina upplevelser i min blogg längre fram. Just nu vill jag citera det offentliga pressmeddelandet som gick ut under konferensen så att ni som följer mig och mina uppdrag skall få ett hum om vad jag deltagit i.

Jag citerar därför pressmeddelandet:

"Minskad användning av tvång inom den psykiatriska vården är ett gemensamt mål i Norden

Användningen av tvång inom social-, hälso- och sjukvården strider mot medborgarnas fri- och rättigheter. Målet för den nationella planen för psykisk hälsa och missbruksarbete (MIELI) i Finland är att minska användningen av tvång inom den psykiatriska vården med 40% fram till år 2015. Vid den nordiska konferensen i Vasa belyses god praxis för att minska användningen av tvång.

Användningen av tvång inom psykiatrin är mycket varierande i de nordiska länderna. I Danmark används inte isoleringsrum och på Island har spännbältesläggning varit förbjudet ända sedan år 1934. Enligt statistiken används tvång i större utsträckning i Finland än i de övriga nordiska länderna. I Finland inleds en av tre episoder med sjukhusvård inom psykiatrin oberoende av patienternas vilja. Var tionde patient inom psykiatrin blir föremål för en tvångsåtgärd på sjukhuset, män oftare än kvinnor. Användningen av tvång inom psykiatrin varierar också i hög grad mellan olika sjukhusdistrikt i Finland.

Under den samnordiska konferensen i Vasa sprids framgångsrik praxis i arbetet med att minska användningen av tvång, och aktuella frågor lyfts fram, till exempel tvångsåtgärd för gravida missbrukare, tvång i öppenvården och alternativ till användning av tvång.
Rehabiliteringsklienternas egna erfarenheter och klientens röst utgör det centrala innehållet vid konferensen.
År 2010 tillsatte social- och hälsovårdsministeriet en arbetsgrupp för att revidera lagstiftningen om klientens autonomi inom social-, hälso- och sjukvården. I Vasa ges också en översikt över hur detta arbete framskridit.

Ett expertforum som tillsatts av Nordiska ministerav omfattningen råddet utsåg år 2010 sex prioriterade teman för det nordiska samarbetet kring psykisk hälsa. Ett av dessa teman är att minimera behovet av tvång och att utveckla alternativa metoder. Målet är att skapa ett nordiskt erfarenhetsutbyte om alternativa metoder till tvång, konsekvenser av tvång samt en beskrivning av omfattningen och i vilket sammanhang tvång används inom den psykiatriska vården. Konferensen "Vård utan tvång - en utopi?" är ett första steg i denna riktning.

Konferensen arrangerades som en del i Finlands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet. Arrangörer är THL, social- och hälsovårdsministeriet, Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap (NHV) och Nordens välfärdscenter (NVC)"

Egen kommentar:

Jag fick med mig en hel del reflektioner som jag kommer att redogöra för i min blogg lite senare men en sak som direkt kom till mig under konferensen är att jag vill skilja på tvång som en juridisk term och de erfarenheter jag själv gjort inom tvångsvården avseende bemötande, medicineringar och andra tvångsbehandlingar. Hur klingar "tvångsvård" i mina öron? I akut psykos har jag bland annat trott att jag varit en fågel, märkligt men sant, jag hade med lätthet trott mig kunna flyga utför ett berg. LPT sattes på mig och jag lever idag och mina barn har en mamma. Det är bra. Jag är mycket tacksam för det.
Däremot jobbar jag på många nivåer med fokus på tvångsvårdens innehåll. Under konferensen gavs jag utrymme att föreläsa för hela den samlade skaran människor med representanter från Norden. Jag gavs också utrymme att delta i en presskonferens.
Mina fokusområden var ;
Vikten av att kommunicera med mig även om man inte kan tro att jag är närvarande, för det är jag på något plan,
Vikten av att få göra egna val, om det så är var sprutan skall sättas då det för mig är skillnaden att uppleva gamla övergreppstrauman och känslan av maktlöshet för min inre syn eller att faktiskt se det som sker.
Mitt tredje fokusområde var alternativa gränssättningar- måste jag alltid bältas när jag är i tillstånd av kris, kaos och är som sårbarast? Kan jag få en annan gräns? Mina tidigare erfarenheter är att jag alltid upplevt bältning utav mig som ett trauma. I trauma fryser jag bilden i mitt inre och dessa får jag leva vidare med för resten i mitt liv. När jag ligger där och ser personalens ansträngda ansikten är det svårt att förstå deras stress och deras vilja till bot och bättring. Ansiktena förvrängs och jag tolkar ilska och fördömanden. Med anledning av det kämpar jag nu hårt för införande av återkopplande samtal med den behandlande personalen efteråt. Det är en sådan lättnad att få se och höra hur de kände och tänkte och försonas med det. Och dessutom, det kanske bästa av allt, att få förståelse för att de handlat utifrån bästa förmåga, gjort det de trott på, använt den kunskap de haft vid det aktuella tillfället. Kunskap är aldrig tung att bära. Nu när vi, jag säger vi, kommunicerar mycket mellan olika perspektiv; patient, personal, forskare, anhöriga så ser jag en ljusare framtid för oss brukare av den psykiatriska vården. Vi kan bidra med värdefull kunskap. Låta oss bjudas in, ta plats och delge våra erfarenheter. Psykiatrin kan sedan väga in våra synpunkter, reflektera, känna in och analysera. Och förbättringsprocessen är i full gång. Jag har mött många på min väg som kämpar och sliter för att förstå, för att förändra, för att kunna bemöta "brukaren" värdigt. Kunskap är vägen. "Det är i mötet det sker".

Den bästa responsen efteråt var " Anneli, du kändes så självklar i sammanhanget!" Det är jag glad för. Då har jag axlat min roll. Min förhoppning är att det nu skall sprida sig, att allt fler brukarprofessionella skall bjudas in på alla arenor där det diskuteras psykiatrisk vård och om dess innehåll.

På konferensen företrädde jag mig själv - www.soulsurvivor.dinstudio.se ,
(H)järnkoll - www.hjarnkoll.se och Inre rum - www.inrerum.com

Mer om konferensen går att läsa på: www.thl.fi

Tidningsartikel på svenska från min medverkan går att läsa här: http://www.soulsurvivor.dinstudio.se/files/anneli-vasa-svensk.pdf

Tidningsartikel på finska: http://www.soulsurvivor.dinstudio.se/files/annelivasa-finsk.pdf

Så här såg programmet ut: http://www.thl.fi/sv_SE/web/sv/aktuellt/evenemang/konferensen/program

(H)ejja! Naturligtvis fick konferensarrangören hedersuppdraget att smälla en fördomsballong med texten "Psykiskt sjuka är mindre begåvade", en sån myt!

Irina - hjälpte mig att orka kämpa för mig själv år 2005!

2011-06-12T21:33:00.004+02:00

Jag omfamnar Irina!

En gång kunde jag kämpa för alla andra och inte mig själv men en dag vände det. Då, år 2005, tog jag tog det jag behövde för att orka livet. Hon, kvinnan på bilden, var mitt första val. Hon hjälpte mig samtidigt som jag överraskade henne med att enträget och metodiskt balansera i vårt samhälles olika maktstrukturer. Man måste ibland vara frisk för att orka vara sjuk. Jag presterade med stöd av henne det egentligen ingen av oss trodde var möjligt. Om det kan det hållas en hel föreläsning . Men med rätt stöd är mycket möjligt att genomföra. Idag säger Irina som arbetar inom psykiatrin att det är tack vare såna som mig hon orkar kämpa med sin arbetsvardag fortfarande! Så upplyftande för oss båda! Vi har haft förmånen att träffa varandra vid flertalet tillfällen bland annat inom SKL:s arbete med genombrottet som går ut på att förbättra patientens upplevelser av heldygnsvård. Ingen behöver nog ens ifrågasätta vad en kvinna som Irina gör där. En eldsjäl! Nu har jag dessutom förmånen att åka med henne med flera till en nordisk konferens i Vasa om någon vecka. Så inspirerande och hoppfullt! Ett tillägg måste också göras. Vid den senaste sammankomsten av den grupp inom genombrottet som jag verkar i så vann Irina och hennes arbetskamrater pris för ett mycket väl utfört arbete av allt det som genombrottsmetodiken står för. Priset ja, det var just resan till Vasa! Irina är också en av anledningarna till att jag orkar kämpa och lägga ned det arbete som jag gör. Attitydförändringsarbetet går framåt tillsammans!

Min samarbetspartner Hans PA Karlsson

2011-06-12T20:04:00.012+02:00

Ibland är miljöbyte ett måste för att kunna fördjupa sig ordentligt i vårt bokarbete. Här står Hans på Ramberget med fin utsikt över Göteborg. Kaffet väntar i husbilen.
Inte helt lätt att "reda upp mitt liv" men Hans är alltid lika lyssnande och positiv. Det är en förutsättning för att jag också ska kunna berätta om allt det svåra.
Vi började vårt samarbete för en tid sedan och det var en nödvändighet att han följde mig på föreläsningar för att förstå hur jag lever nu, där berättelsen i boken om mitt arv och min sjukdomsperiod slutar. Här lyssnar han intresserat på en elev på en folkhögskola som jag besökte i början av året.

Hans PA KArlsson är alltså den man som tagit på sig den utmanande uppgiften att reda upp mitt liv *skoj*. Så här brukar han presentera sig själv:

"Mitt största intressen i livet är att skriva och läsa. Jag visste tidigt i livet att jag ville skriva och har alltid skrivit på något sätt och trivdes väldigt bra på universitetet med att få läsa mycket böcker. Således var jag också väldigt tacksam över att få läsa på journalistprogrammet där jag fick skriva mycket. Jag ägnar mig fortfarande mycket tid åt studier eller egna skrivprojekt och jag har publicerat ett tiotal noveller i olika veckotidningar samt en rad varierande artiklar och reportage, både samhällsgranskande och mer lättsamma, i olika tidningar genom min frilansverksamhet." . Se mer på hans hemsida: http://www.hanskarlsson.se/.

Hans har en hel del intressanta artiklar och han bidrar även till den attitydförändring som vi så väl behöver när det gäller attitydförändringen till oss som drabbats av psykisk ohälsa då han skriver gärna och bra om levnadsöden. Media har ett ansvar att ta när det gäller den många gånger skeva bilden av den psykiskt sjuke! Hans bidrar till att förändra den. Det känns bra.

Hans gör en ovärderlig insats för att få den här boken skriven. Han sorterar, sållar och formulerar. Det känns skönt att dela det här med någon. Boken skall bli bra.Den skall inte skrivas för mig. Den skall upplevas och bidra till en förståelse till varför kampen om guldet inte alltid är bra.

Nu skriver vi tillsammans på en bok som ska handla om det arv som jag tampas med. På ena sidan har jag en far som alltid gått i skuggan av den stora operasångaren Jussi Björling, ingenting har räckt till för att mäta sig med honom. Hur många liter sprit har det behövts för att dränka sorgen över det? På andra sidan har jag ett arv med högpresterande personligheter som inte hållit hela vägen.Vad händer bakom lykta dörrar? Vad sker när ingen ser? Dubbelnaturer, hur är det egentligen med dem? Är det okey att vara högpresterande och framgångrik och komma hem, stänga dörren, rasa ihop, supa och bete sig mot dem man säger sig älska? Vad händer med dem man säger sig älska?Jag har åkt många turer in och ut på psykiatriska kliniker innan jag vann livet. Det liv som berövades mig redan i magen. Jag skriver för livet. Jag skriver för barnen. Jag skriver för allt det jag föddes för.

Vi har en hel del stöd i skrivarbetet. Det senaste tillskottet är Björn Ranelid som faktiskt kom ut med just boken Jussi förra hösten. - I Ijubileumsboken "Jussi : sången, människan, bilderna" skildras operasångaren och människan Jussi Björling i både ord, bild och ton. - - Se: http://www.bokus.com/bok/9789113027838/jussi-sangen-manniskan-bilderna/

Man kan även se och lyssna till Björn Ranelids egna ord här: http://urplay.se/162399

Det känns bra att arbetet med att kartlägga arvet har fått en rejäl skjuts framåt. Hans kommunicerar med Björn Ranelid och jag slappnar av så länge. Om det blir som vi planerar så kommer boken att ges ut av Bra Böcker till bokmässan 2012.

Jag kommer alltid att minnas Björn Ranelids ord till mig när vi sporadiskt möttes på en P-plats någonstans mellan Norrtälje och Göteborg för några veckor sedan:
" Du ser ju hyffsat fräsch ut. Du måste bryta med arvet och ge fan i spriten! Lova det!"

Jag lovar att göra allt som står i min makt. Jag har två barn som är på väg in i framtiden. Det ser lovande ut för den kommande generationen. Jag hänger på!

Utbildning för Upplands vårdgivareförening!

2011-06-12T14:53:00.006+02:00

Jag som skriver en bok tillsammans med journalisten och författaren Hans PA Karlsson, skriver just om arvets påverkan på min släkt. Ett släktskap med operasångaren Jussi Björling. Här på bilden ser ni en man som är släkt med mig! Han har också Jussis blod flytande i sina ådror. Ett trevligt möte!
Naturligtvis gick hedersuppdraget att smälla sönder en fördomsballong till Leopold, en man som arbetat för att hjälpa psykiskt sjuka sedan 1970- talet. En man som minns uniformerna och de rasslande nyckelknipporna inne på de slutna avdelningarna. Kanske kan man säga att han är en del i att jag inte fastnade och blev kroniker utan nu kan andas just frihet?

I början av Juni åkte jag till ett nätverk för Upplands Vårdgivareförening till Norrtälje för att utbilda ett trettiotal personer veksamma i olika hem för psykiatrisk vård i Stockholmsområdet.

Jag åkte i Durewall Institutets regi och utbildade då enligt ett särskilt koncept. Likt Bergenmodellen. Jag förde ett samhällsresonemang, pratade om egna upplevelser av vård och vi förde livliga diskussioner. Under sådana utbildningsdagar lägger jag in extra mycket diskussionstid för att personalen rent konkret skall ta fasta på vad de inspireras av utav mig. Vad tillför jag? Vad kan de bygga vidare på? En fantastisk dag där jag betygsattes med 4 fyror och resten femmor. Kan det bli bättre? Det är väldigt bra att få respons på sina föreläsningar så att jag också kan utvecklas på den väg jag går på nu. En mycket bra dag där också jag fick lite"gratisterapi" ;-) De var många i gruppen som hade erfarenhet av människor i samma diagnosgrupp som jag och det kan jag säga gav mig fler nycklar till ett liv med ökad livskvalité. Jag gillar "Winn Winn situationer"!

Mer om Durewallsmetoden kan du läsa här: http://durewall.se/durewallmetoden/

Vill du boka in mig för heldagsutbildning enligt Durewalls koncept? Klicka här: http://durewall.se/okategoriserade/samarbete-med-unik-forelasare/

Jag tror på att samarbeta på bred front. Jag väljer nu samarbetspartners på många olika nivåer.
Naturligtvis är jag fortfarande attitydambassadör inom Hjärnkoll och kunskapscentret Inre rum. www.hjarnkoll.se , www.inrerum.com.

Att verkligen vilja vara med att förändra, att vara ambassadör för det jag tror på har inga gränser! Hör av dig om du vill samarbeta för gemensam sak; overlevnadskonstnar@gmail.com

Miljö - ?

(H)ejja!

Föreläsning - Forum för vårdbyggnadsforskning-Göteborg!

2011-06-12T14:00:00.005+02:00

Eldsjälen Birgitta, verksam inom Östra Psykiatri laddar upp med fördomsballongen "psykiskt sjuka blir aldrig friska". Det är faktiskt många som blir friska och kan leva ett drägligt liv med livskvalité. Titta på mig som så många gånger varit "helt out of order" och trott att jag varit Messias. Idag har jag visserligen små psykiska förkylningar runt påsk men Jesusrollen är nu ett minne blott! Så härligt!
På var min vänstra sida har jag Stefan Lundin från White Arkitekter i Göteborg och på andra sidan har jag Erik Brenner, numera privatpraktiserande psykiatriker. Stefan Gör sitt bästa inför hedersuppdraget att sticka sönder myten, fördomen, med en rosa ballograf dagen till ära. Jag gillar rosa för det är jämställdhetens färg. Denna dag kände jag mig som vilken i gruppen som helst. Alla fick komma till tals utifrån sina professioner så också jag utifrån min brukarprofession.
Så kul, så pirrigt men så underbart att även denna fördom "small av" :-D

Nu i Juni inbjöds jag av Stefan Lundin till en Återträff vid Östra klinikerna i Göteborg. Jag har själv tvångsvårdats inom området vid ett flertal tillfällen. Fokus var att ta reda på vad som hänt sedan den nya kliniken stod färdig år 2006. Faktum är att Vårdbyggnadspriset erhölls år 2007 för just denna byggnation. Fokus under uppbyggnaden var att försöka bygga en läkande vårdmiljö för psykiatrin. Man koncentrerade sig helt och full på om arkitekturen helt enkelt kan minska lidandet hos patienter och anhöriga?

En antolologi finns att läsa om detta; "Arkitektur som medicin - arkitekturens betydelse för behandlingsresultatet inom psykiatrin" ISBN 978-91-978215-1-3. En mycket läsvärd och vacker bok tycker jag. Av Stefan har jag nu fått uppdraget att läsa och kommentera det som tagits upp i den. Jag ser det som ett hedersuppdrag och har redan börjat läsa den med stor inlevelse. Det skall sägas att detta utvecklar även mig i förståelsen för den miljön jag vistats i.

Det går nu också att boka små revisioner av miljön utifrån ett eget smalare perspektiv med mig. Jag kommer då ut på plats och fotograferar miljön, ej patienterna. Sedan sätter jag ihop ett bildspel där jag för ett resonemang utifrån mina upplevelser av miljön i mina kriser, psykoser, som oftast handlar om pendlandet mellan liv- och dödstankar, existentiella grubblerier och min stimulikänslighet, därefter kan personalen ta till sig det som de tycker är relevant efter vår dialog. Hittills har detta varit mycket givande.

I detta inlägg vill jag lyfta fram ( Se fotot ovan):
Erik Brenner (1943) som är privatpraktiserande psykiatriker, tidigare specialitetsansvarig för psykiatrin inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset och dessförinnan verksamhetschef/klinikchef för Psykiatri Östra samt ordförande i Projektgruppen för Nybyggnad Psykiatri SU/Östra. Han har även varit ordförande i Sahlgrenska Universitetssjukhusets Etiska Forum, kursansvarig för läkarutbildningens kurs i Samtalskonst och terapeutisk hållning samt projektansvarig för "Regional utvecklingsplan för psykiatri", Västra Götalands regionen.

(Texten är oavkortad tagen från presentationen av honom i boken "Arkitektur som medicin")

Jag fann Erik som en mycket sympatisk och lyhörd man.

Så trevligt att delta i detta multiprofessionella sammanhang!

Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Föreläsning på Utbildning för instruktörer i Bergenmodellen!

2011-06-12T12:11:00.008+02:00

Jag och Anna Björkdahl, en av eldsjälarna bakom införandet av Bergenmodellen inom Stockholms Läns Landsting.
Anna får naturligtvis hedersuppdraget att smälla den så omtalade fördomsballongen, idag med texten "psykiskt sjukdom drabbar bara andra". De flesta vet ju idag att psykisk sjukdom kan drabba vem som helst.
Att rent konkret få gå in och detaljerat beskriva mina erfarenheter av bältesläggningar och gränssättningar av mig som en utåtagerande individ i kris är en ynnest. Ett hundratal instruktörer hade samlats, för att lyssna, prata och även delge sina erfarenheter utifrån ett personlaperspektiv, just denna dag.
För er som inte sett dessa svarta fördomsballonger så ser ni nu en. Det är så effektfullt att rent konkret få slå sönder en fördom!

Jag blev inbjuden på ett träningsläger för instruktörer i Bergenmodellen inom Stockholms Läns Landsting för att delge, samtala och föreläsa om gränssättningar av mig i kris inom slutenvården. Träningslägret gick av stapeln på Bosön i Stockholm i en naturskön miljö och trevliga lokaler. Jag är stolt över att få verka i dessa sammanhang. Att se att mitt tio- åriga arbete med mig själv, min historia men också med allt det jag upplevt inom vården inte varit förgäves utan att jag nu också kan tillföra en hel del till personalgrupper, det är en faktiskt en lycka, en belöning för enträget arbete.
Vad är då Bergenmodellen? Jo de arbetar för att förebygga och bemöta hot och våld på psykiatriska avdelningar inom sitt område på olika sätt. Jag "köper" hela deras koncept.
Jag citerar ett stycke, bland många andra, ur deras broschyr:
"Efter en våldsam händelse ska patienten få möjlighet att prata med någon i personalen om sin upplevelse och om personalens ingripande. Det är också viktigt att personalen har en genomgång för att stämma av rutiner och prata om sina egna reaktioner. Detta sätt att arbeta, bidrar till en våldsförebyggande utveckling efter händelsen."

Egen kommentar:

Detta är en nödvändighet för att utplåna den självstigmatisering som psykiatrin dras med och måste arbeta med en lång bit in på 2000 - talet. Enligt en färsk befolkningsundersökning som kampanjen_ regeringsuppdraget (H)järnkoll låtit göra framkommer att hela 70% av befolkningen inte tror att människor kan få hjälp inom vården för psykiska problem. Detta förhindrar att jag som är en utåtagerande och förvirrad människa i kris inte får den hjälp av allmänheten som jag behöver. Detta är kritiskt då jag behöver professionell vård. Nu har jag haft tur och fått förståelse på annat håll men om inte är jag övertygad om att jag också hade slutit upp med många av dem som fortfarande är bittra, revolterande och revanschlystna och fortfarande är totalt oförstående för den vård de utsatts för. Titta till exempel i samhället och i cyberrymden där det hela tiden ploppar upp nya bloggar och internetsiter där många av oss har behov att uttrycka allt det vi oförstående utsatts för. Det behöver kommuniceras i ett tidigare skede då detta annars bildar destruktiva krafter mot psykiatrin, som jag ser det. Det gäller att som patient få förståelse för den vård man utsatts för innan man kommer hem. Naturligtvis är det fortfarande mycket som behöver förbättras men detta är ett mycket bra första steg mot en bättre psykiatri.

En stor eloge till Anna och de övriga för att de inser vikten att arbeta ihop med patienten, brukaren, eller kunden! En bra dag!

Vill du veta mer om Bergenmodellen och hur den används på psykiatriska vårdavdelningar i Stockholms läns sjukvårdsområde? Besök deras webbplatser: insidan.slso.sll/valdochhot eller www.slso.sll.se/valdochhot

Ps. En av mina nya samarbetspartners i Göteborgsregionen är Durewall Institutet som har ett liknande upplägg för bemötande av sårbara individer. Jag skönjer en stark attitydförändringsvåg som går genom Sverige. Jag följer den med glädje!

Föreläsning i (H)järnkollsanda i Stenungsunds kommun!

2011-06-10T20:39:00.017+02:00

Egen berättelse om allt det svåra men också det bra.

En tacksamhetens omfamning för att ha blivit hörd och lyssnad på samt för utvecklande diskussioner.

Camilla tar i för allt hon är värd och hon lyckas sticka hål på myten om att psykiskt sjuka är mindre begåvade än andra. På var sin sida har hon till sin hjälp två av de Personliga ombud som är verksamma i Stenungsunds kommun.

Se så glada de är över den attitydförändring som de just deltagit i.
De stack hål på myten, fördomen.

I slutet av Maj gästade jag Stenungsund för att föreläsa för ledningsgrupp i kommunen.
En mycket trevlig dag med härliga människor och också en underbart naturskön miljö runt knuten på kommunhuset som låg alldeles nära en småbåtshamn.
Jag är förutom föreläsare i egen regi också Hjärnkollsambassadör och därför försöker jag ta tillfället i akt och regissera en ballongsmällning i de sammanhang jag verkar i. Kampanjen har förutom att det tagits fram olika statistiska uppgifter angående samhällets attityder till oss som drabbats av psykisk ohälsa också tagit fram en del ballonger. Det finns röda som uppmanar till att våga prata om psykisk ohälsa och det finns svarta som var och en har en text om en myt. Till exempel gillar jag att "arbeta med" ballongen med texten "psykiskt sjuka är mindre begåvade än andra". Det finns verkligen inget som tyder på det. Hela Sverige vimlar just nu av attitydambassadörer som är redo att när som helst ge sig ut för att berätta om sin psykiska ohälsa på många gånger ett professionellt och begåvat sätt.

Till mina föreläsningar lägger jag oftast till ett samhällsresonemang som jag byggt upp utifrån erfarenheter av mitt ambassadörsskap och också av mitt arbete i kunskapscentret Inre rum.
På senare tid har jag också förvärvat en hel del genuin kunskap om stora delar av vårt lands psykiatriförbättringsarbete vilket jag alltid har som stående inslag.
Naturligtvis är det fokus på min egen resa in och ut från olika tvångsvårdsavdelningar med bältesläggningar och annan gränssättning, samt hur jag fört min kamp mot min psykiska sjukdom och ger exempel på möjliga vägar ut.
De flesta som jag gett hedersuppdraget för dagen till att få smälla sönder en myt, det vill säga en svart ballong är mycket glada och inspirerade och tar uppdraget på högsta allvar så också denna dag. Jag gav Camilla som är chef inom en enhet och också den som insåg vikten av att bjuda in mig till hennes grupp uppdraget att tillsammans med två personliga ombud från kommunen smälla ballongen. Det står dem fritt att välja metod. Oftast brukar det bli en ballografpenna så smällen brukar göra så att nackhåren reser på sig. En stickande, pirrig känsla. Men det är väl så det ska kännas när man gör en samhällsinsats?

All text och bild: Copyright Företag Anneli Jäderholm, dokumentation 2011.

Fakta Personligt Ombud: Ett Personligt Ombud är för dem som är över 18 år med psykiska funktionshinder och som vill ha hjälp med att se över insatser som kan öka den egna livskvalitén eller som är rehabiliterande. Det krävs inget biståndsbeslut eller någon remiss för att komma i kontakt med ett Personligt Ombud.
Ett Personligt Ombud kan till exempel hjälpa till att ge råd och stöd vid myndighetskontakter. Samordna och kartlägga insatser. Se till att den enskildes behov och rättigheter tillgodoses.

I detta sammanhang deltog Personliga Ombud med upptagningsområde Stenungsund, Ale och Kungälv. För att komma i kontakt med dem kan man ringa dessa telefonnummer: Kungälv: 0303-21 11 43, Stenungsund 0303- 696 46, Ale: 0303- 37 11 34. Telefontid vardagar 08.00 - 17.00.

Bättre vård - mindre tvång

2011-05-29T19:51:00.015+02:00

Bättre vård - mindre tvång inom psykiatrisk heldygnsvård.

Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har genom en treårig överenskommelse enats om att arbeta för att stödja metodiskt förbättringsarbete inom den psykiatriska heldygnsvården. Syftet är att förbättra kvalitén i metoder och arbetssätt med målsättningen att ge en god och säker vård med ett tydligt patientperspektiv. För mer information se Sveriges Kommuner och Landstings hemsida: www.skl.se/tvangsvard.

Jag har fått förmånen att delta i en nationell styrgrupp som bedrivits av SKL där jag knutit kontakt med uppåt ett 80 - tal psykiatriska kliniker runtom i vårt land. En speciell genombrottsmetodik används och målsättningarna är bland annat att minska behovet och därmed användandet av tvångsåtgärder, förbättra patientens upplevelse av tvångsåtgärder, utveckla kunskapen och förbättra kvalitén vid användandet av tvångsåtgärder.

Nu i veckan träffades vi, runt 270 personer, i Stockholm och jag kan inte nog poängtera vilket hopp och vilken framtidstro jag finner tillsammans med dessa eldsjälar. Det har varit nyttigt för mig som före detta patient att få träffa dessa människor som periodsvis också har vårdat mig.

Jag nästan skäms över att inse att jag först nu inser att dessa också är människor med känslor och brinnande intresse för att vara med och utforma morgondagens psykiatri.Rakryggade och ärliga!

Jag känner mig nog lika snopen som den man, en personal, jag föreläste för om mina känslor när jag blir bältad och som efteråt kom fram och sa: "Herre gud, nu förstår jag att det varit människor jag bältat under alla år, jag som bara försökt få stopp på bråket!"

Det är så härligt att vi just nu är inne i en tid när vi faktiskt försöker att mötas på de olika broarna mellan olika perspektiv. Det kan inte bli en bättre term än multiprofessionalitet tillslut! Även om vägarna till en början kantas av snopenhet, en överrumplande känsla och en förvirring i att plötsligt hamna i gungfly och förstå att man egentligen ingenting förstod. Men kriser är bra i lagom dos, efter det är det dags för bearbetning, sedan nyorientering och plötsligt börjar den nya dagen gry :-)

Foto: Linda Weichselbraun

Man får bli "överglad" i detta härliga förändringsarbete! Kärlek är ordet! Genom att sprida ljus och kärlek runt oss kommer vi mycket längre än om vi fastnar i bitterhet och hat. (H)ejja!
På bilden kramar jag om Susanne Rolfner Suvanto, denna fantastiska inspiratör från SKL och Socialstyrelsen.

Första gången jag såg henne var i Göteborg för något år sedan på en stor konferens inom området psykisk hälsa/ohälsa. Vi satt alla och väntade på någon inbillad stereotyp från Socialstyrelsen som skulle entra scenen och dela ut pekpinnar om lag och rätt. In klev då denna kvinna och narrades kärleksfullt med oss. Man kunde höra henne småskratta från scenen och "hoandes" tala om att vi förmodligen väntat oss en stel och barsk representant från socialstyrelsen som skulle prata om lagar och rätt tills vi somnade i bänkraderna.

Jag behöver nog inte säga att skrattet hängde i luften under hela hennes dragning och att ingen av oss somnade! Så bra! Jag tror vad som helst om socialstyrelsen nuförtiden! ;-D

Ramona Karlsson och Anneli Malmborg, två fantastiska attitydambassadörer som VÅGAR prata om psykisk ohälsa! Med inspiration och glädje som smittar av sig!

Foto: Anneli Jäderholm

En människa med stort hjärta! Jan Nordström. "Hälsa för alla i dubbel bemärkelse!"

Foto: Anneli Jäderholm

Två riktigt glada och kreativa eldsjälar som har bestämt sig. De arbetar mycket metodiskt och uthålligt i det nationella förändringsarbetet! Susanne Rolfner Suvanto och Linda Weichselbraun.

Foto: Linda Weichselbraun.

Fler tappra eldsjälar som deltog i Stockholm denna gång! Från vänster Susanne Rolfner Suvanto, Jan Nordström, jag och Anita Odell.

Deltog i "(H)järngänget" gjorde denna dag också Lina Lindén som är en av dem som koordinerar attityduppdragen runt om i Sverige. Bild på henne kommer inom kort.

ANTI STIGMA ARBETE I FOKUS!

2011-05-28T22:44:00.005+02:00

Foto Linda Weichselbraun

ANTI STIGMA ARBETE I FOKUS!

Från vänster Mårten Jansson - NSPH, jag och Kerstin Selén från Sensus.

(Linda Weichselbraun ingick i gruppen men stod bakom kameran ;-)

Ett samarbete har inletts mellan en del av oss som vill förändra samhället till det bättre för dem som likt mig drabbats av psykisk ohälsa. Den här gången handlar det om att ta fram ett studiecirkelmaterial i ämnet stigma/ självstigma.

I Sverige lever en av fyra med psykisk ohälsa. Mer än varannan har en familjemedlem eller nära anhörig som drabbats. Ändå finns det många fördomar och tabun kring ämnet psykisk ohälsa. Vissa som själva drabbats tycker det är svårt att prata öppet om sina erfarenheter. Många har också upplevt negativt eller fördomsfullt bemötande från omvärlden. Men varför är det så? Vilka mekanismer i samhället är det som bidrar till stigmatisering och diskriminering, vad kan vi göra för att motverka dem? En spännande och viktig studiecirkel som kommer att finnas tillgänglig inom snar framtid med andra ord.

Under vår träff förklarade Mårten Jansson brukarrörelsens olika material för att stärka sig själv i den egna rollen. Visst har jag vetat vilket material som funnits tillhands; Med starkare röst, Din egen makt osv. Men jag hade aldrig förstått att kurserna haft ett så väl genomtänkt upplägg förrän Mårten på ett mycket pedagogiskt sätt förklarade det för oss. Tack för det!

Tvångsvårdad fem gånger – idag en partner i vården

2011-05-28T22:25:00.006+02:00

Tvångsvårdad fem gånger – idag en partner i vården

En bältespatients önskemål: Ge mig vänliga ord när ni spänner fast mig. Jag är närvarande och minns. Anneli Jäderholms berättelse blev en omtumlande och lärorik avrundning på tisdagens gästföreläsningar.

Ödmjukt hör hon sig för hur många av oss åhörare i Stenhammarsalen som jobbar inom psykvården och betonar att det är hennes perspektiv som hon vill delge oss. Så börjar Anneli Jäderholm berätta om sin väg ut ur psykisk ohälsa. Hennes personliga nycklar har varit Kreativitet, Hopp och Inspiration. Under sina första 30 år var hon en som hon säger NTV, normal-tills-vidare-person, men 1999 gick hon efter en superstressig period i livet in ett psykostillstånd.

Sedan följde tio år när hon flera gånger blev tvångsmedicinerad, bältad och inlåst. Första gången vandrade hon ut barfota i tron att hon var Messias som skulle rädda alla barn. En annan gång ville hon skydda alla människor från den livsfarliga solen, som för henne är en symbol för en moder med anknytningsproblem. Då köpte hon upp all solskyddskräm som fanns på ett apotek. När hon berättar kort om sin uppväxt klarnar bilden av varför hennes psykos blivit ett skydd mot tankar hon inte klarar av att tänka.

– I de hudlösa stunderna har jag varit stissig och trott att jag var huvudrollsinnehavare i min egen thriller. Jag förstår att spännbältesvård är den svåraste vård man kan ge en människa. Jag brukar bli omhändertagen av fem personer vid de tillfällena. Och min längtan är att det skulle kunna ske med ett lugnare förlopp. Och att jag inte ska behöva ligga där med benen isär. Inte ens Jesus tvingades ha benen isär.

Det finns mycket att lyfta fram ur Annelis berättelse. Ni som missade hennes föreläsning – se till att ni får höra henne vid något annat tillfälle.

Idag jobbar Anneli Jäderholm som attitydambassadör för Inre rum, ett kunskapscenter hos Stiftelsen Gyllenkroken i Göteborg, som gör utställningar och föreläser om psykisk ohälsa.

– Jag vill vara er partner i vården och mötas på en slags bro.

Bland många förbättringsförslag nämner hon vikten av att skala bort triggande stimuli i vårdmiljön, som skyltar och loggor med text som LIV på schampoflaskan, Sweden care på madrassen, dagstidningar med våldtäktsrubriker etc.

– Tänk om det kunde stå ”Jag tror på mig själv” på den vita skjortan istället för ”Tillhör tvätteriet i Alingsås”.

MONICA HAVSTRÖM

Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Avdelningen för information och kommunikation

tel: 0706-99 08 28

(Texten är tagen i sin helhet som Monica Havström har skrivit den. Bilden har jag dock lagt till.)

2011-05-24T07:26:00.002+02:00

”Surrealistiskt måleri gav mig ett språk för mitt inre”

Konsten är ett sätt att kommunicera när orden inte räcker till.

Publicerad: Torsdag 5 maj 2011 | 09:52

Upptakten till mitt konstnärskap började år 2003. På den tiden sov jag sjutton timmar per dygn, åt neuroleptika och lugnande medel. Jag levde i ett vakuum.Trots mitt tillstånd tog jag mig till Kortedalas aktivitetshus Sekelhuset, och kom där med i en målargrupp. Jag glömmer aldrig känslan när jag satt där moloken på en pall medan kursledaren plockade fram olika konstböcker.

På den tiden hade jag märkliga kramper i kroppen, och medicinerna låg som en tung hätta över huvudet som lade lock på hela min tankeverksamhet.

Kursledaren började med att visa en bok med föremålsbilder som jag skulle kunna måla av. Bara tanken på att ge mig i kast med att få in rätt perspektiv på saker och ting gav mig prestationsångest. Det kändes för kravfyllt. Jag snurrade några varv på pallen.

Kursledaren gick då efter en bok om färglära. Även det kändes för krävande. Men så kom hon med en bok som fullständigt grep tag i mig, en bok om det surrealistiska måleriet. Jag blev totalt uppslukad, och jag brukar säga att jag där mötte Salvador Dali och hans influenser av Sigmund Freud. Jag fann ett språk för mitt inre, ibland mardrömslika, tillstånd. Psykosen.

Jag insjuknade i akut psykos första gången 1999. Livet rämnade och blev likt en vaken mardröm. I dag kan jag se att mina återkommande psykosgenombrott egentligen var ett iscensättande av min inre problematik. För mig handlade det om ett identitetssökande. Jag var tvungen att ramla igenom mig själv, regrediera, för sedan hämta upp de delar som krävde att få komma upp i ljuset.

Det är nu åtta år sedan den där dagen på målarkursen, och jag vill påstå att sedan dess har allt varit möjligt för mig att uttrycka via konsten. Den har blivit ett sätt att kommunicera, att samla ihop och förstå mig själv.

När jag målar framställer jag inga glada verk. Jag plockar fram allt det hemska och smärtande. För mig har vägen ut ur ett liv med psykisk ohälsa gått genom smärtan. Att jag vågat möta det onda, all ångest och allt lidande.

Jag har även haft en psykolog som fungerat som en guide ut ur mörkret. Parallellt med terapin, som pågick i fem år, använde jag konsten som ett sätt att överbrygga min splittring mellan känsla och intellekt. Genom både terapin och skapandet har jag mött och bearbetat många undanträngda behov och känslor.

I dag kan jag mestadels förstå vad jag känner och varför. Jag känner tillit till mig själv, även om livet känns tungt ibland. Jag har mycket som vill uttryckas, men som är svårt att förklara. Genom konsten når jag fram, och i skapandet fylls mina lungor med syre.

Anneli Jäderholm

Texten ovan är citerad i sin helhet. Artikeln är skriven utav mig och publicerad i tidningen Göteborgs Fria. Läs mer: http://www.goteborgsfria.nu/artikel/88035#ixzz1NFES4bcV

”Vi behöver inte motivation utan en handbroms”

2011-05-24T07:20:00.002+02:00

”Vi behöver inte motivation utan en handbroms”

För över tio år sedan arbetade jag på ett stort företag i Västsverige. Jag var trettio år och hade en vilja utöver det vanliga. En engagerad eldsjäl som hade svårt att säga nej. Plötsligt förändrades livet.

Publicerad: Torsdag 5 maj 2011 | 10:18

Läs mer: http://www.goteborgsfria.nu/artikel/88042#ixzz1NFChKxfa

Jag gick in i en magisk värld, en psykos. Till en början svävade jag bara in i magin på fritiden. I ungefär sex månader var jag i gränspsykos, samtidigt som jag arbetade. Sedan slog den akuta psykosen sina klor i mig och jag hamnade inom den psykiatriska tvångsvården.

Vid den här tiden hade jag just fått en ny och mer avancerad befattning. Jag skulle precis påbörja det nya arbetet, men dök inte upp. Företaget tyckte att jag struntade i allt. Och det är kanske inte så konstigt. För vem får egentligen reda på att man hamnat inom slutenvården, bakom låsta dörrar?

Nåväl. När jag blev utskriven kallades en företagsrepresentant till ett rehab- möte med Försäkringskassan, men representanten uteblev. Istället ringde företaget upp och erbjöd mig några månadslöner för att säga upp mig. Min läkare avrådde mig.

Det tog sex år innan jag orkade ta kontakt med arbetsgivaren igen. När jag undrade varför de inte hört av sig under alla år blev svaret att de inte visste hur de skulle bemöta det här med psykisk sjukdom.

Jag kände mig besviken. Jag hade ju själv arbetat med uppsökande verksamhet när det gällde andra problemområden inom företaget. Företagshälsovården var dessutom väl ansedd. Det hela slutade med att jag sade upp mig.

Nyligen träffade jag en arbetskonsulent som sysslade med att motivera människor ut i arbetslivet. Han delade upp sina klienter i tre stereotypa grupper, och hade en skala mellan noll till tio där målet var att komma till tio, vilket innebar full arbetskapacitet.

Den första gruppen var högmotiverade och behövde bara en liten knuff för att nå upp till tio. Den andra gruppen behövde lite mer stöd och den tredje väldigt mycket. Allt handlade om att nå upp till tio.När jag försökte placera in mig själv i någon av grupperna insåg jag att det fattades en, nämligen vi som redan är övermotiverade. Vi som kanske ligger på tjugo på skalan, som ger max under arbetstid, och som vill bekräftas och finnas till. Bakom hemmets dörrar ligger vi ofta raklånga och psyket blir lidande. Vi behöver inte motivation utan en handbroms.

Efter att jag sagt upp mig försökte jag hitta nya vägar i livet. Så hittade jag Inre rum, där jag nu varit aktiv ett par år. Jag började med att arbetsträna, försiktigt och ett steg i taget. Nu har jag en halvtidsanställning och försöker samtidigt att bygga upp ett eget företag.

Min väg tillbaka har tagit tid, och måste fortsätta ta tid. Om jag blir övermotiverad riskerar jag att hamna i en bältessäng bakom låsta dörrar i slutenvården.Innan jag diagnostiserades med en psykossjukdom ansågs jag vara utarbetad. Jag hade tagit i för mycket.

Så ska vi skapa möjligheter för alla att delta i arbetslivet gäller det att inte låsa fast sig vid ett synsätt. Vi måste vidga perspektiven. Att pusha människor ut i sysselsättning kan vara bra för vissa. För andra kan det vara förödande att bli övermotiverad, att vilja för mycket och att vara för stark för sig själv.

Anneli Jäderholm

(Texten ovan är citerad i sin helhet. Artikeln är skriven av mig och publicerad i tidningen Göteborgs Fria.
Läs mer: http://www.goteborgsfria.nu/artikel/88042#ixzz1NFCXrjSU)

Kvinnliga ambassadörer - Tillväxtverket

2011-05-22T14:56:00.004+02:00

Under alla år som jag varit sjukpensionär och tampats med min psykossjukdom har jag haft som mål att ta mig tillbaka till samhället. Ibland har jag stöttats och ibland har jag slagits ner i skosulorna. En gång träffade jag en kvinna i samhällsapparaten som sa " Du kommer aldrig att ta dig tillbaka till samhället igen" en annan gång träffade jag en man som sa att " Just nu är du frisk och det är upp till dig att leva ett så tillfredsställande liv som möjligt". Det är stor skillnad i dessa bemötanden. Den sistnämnde gav mig det nödvändiga hoppet åter. På hoppet har jag kommit långt. Just nu deltar jag friskt i samhället på många olika nivåer. Här är jag tillsammans med ambassadörskollegor - en del av Sveriges nätverk för kvinnliga företagare - kvinnor som har till uppgift att inspirera andra kvinnor att våga starta eget företag. Jag har ett eget företag sedan något år tillbaka. Firma - Anneli Jäderholm. I mitt företag reser jag runt, mestadels nationellt, och diskuterar bemötande av mig som en individ i kris.

En minnesvärd dag i Kommunfullmäktige i Kungälv!

2011-05-21T17:35:00.011+02:00

Jag fick 30 minuter i Kommunfullmäktigesalen i Kungälv och jag tog dem.

Jag informerade om Hjärnkoll, Inre rum, mitt eget företag och till och med lite om att jag numera är ambassadör även för tillväxtverket då det handlar om kvinnligt företagande! Naturligtvis berättade jag även om min egen sjukdomshistoria och läste "spännbältesberit".
Det var en mycket givande dag. Allt filmades och lades ut på deras Webb tv.
Mycket bra respons efteråt, jag säger MYCKET bra respons!
Jag vill än en gång tacka för allt pepp innan. Jag känner mig aldrig ensam på scenen.

Jag och Gun-Marie Daun som är det Sociala utskottets ordförande i Kungälv. Hon hjälpte mig med glädje att smälla sönder en hjärnkollsballong med texten "psykiskt sjuka blir aldrig friska" - Vi stack hål på fördomen ihop i salen! ;-D

Två eldsjälar på var sida om mig. Till vänster är Ann-Mari Broberg som är sektorschef- arbetsliv och stöd i Kungälvskommun och till höger är Britten Toresten som är Pedagogisk utvecklingsledare, också i Kungälvs kommun.
Hemma på mitt kontor låg en del hjärnkollsprylar- foldrar, pins, några ballonger och några t-shirts. Jag tror inte jag haft ett bättre tillfälle att dela ut dem än på just denna dag.

Copyright © Anneli Jäderholm-dokumentation
Här poserar Ann-Mari, Britten och Liban Whiele som är aktiv socialdemokrat i Kungälvskommun.
Nu har jag fått en del ingångar till riksdagshuset och jag kommer inte att tveka en minut om de i sin uppbokade agenda kan klämma in 30 minuter info- och erfarenhet - ang. psykisk ohälsa. För faktum är att även om hjärnkoll är ett regeringsuppdrag och många visste vad visionerna var i starten så behöver det uppdateras både lite här och där, även bland politikerna.. Det märktes åtminstonde inför landstingsvalet här i Göteborg.

Tack än en gång för allt pepp!